Om den amerikanska kreditkrisen
Den amerikanska ekonomin har under Bush-eran levt med både budgetunderskott och handelsunderskott. Samtidigt har en stor kreditbubbla blåsts upp. Luften har nu börjat gå ur denna bubbla och hur det ska sluta vet ingen idag, men risken för en depression ligger hotfullt nära i USA. En sådan utveckling skulle drabba även den globala ekonomin. I de senaste tio årens utveckling går det att se likheter med skeendet i i USA på 1920-talet, som ledde till börskraschen 1929 och sedan en världsomfattande depression. En tydlig likhet är att stora skattesänkningar har stimulerat en spekulationsekonomi.
Jack Rasmus har beskrivit den nuvarande krisen i Z-Magazine så att det blir möjligt att förstå vad det handlar om. Här följer en förkortad översättning
Skattesänkningar och spekulation
 På 1920-talet fick de redan rika i USA liksom bolagen åtnjuta stora skattesänkningar, vilket ledde till en dramatisk förändring av fördelningen av samhällets rikedomar. De rikaste fördubblade under 1920-talet sina inkomster. Denna utveckling gav upphov till en omfattande spekulation - de rika hade nu utrymme för detta och skapade nya superförtjänster som motiverade ytterligare spekulation, värden på investeringsobjekt ökade och spekulationsekonomin gick i spiral - en känsla av att denna process skulle kunna pågå för evigt grep omkring sig. Men processen fick ett abrupt slut när börsen kraschade i oktober 1929
De senaste tio åren har Bush skattereformer starkt bidragit till att en stor klyfta i fördelningen av inkomster har uppstått. Under sin första period sänkte Bush skatterna med 4 000 miljarder dollar, där 80% av dessa pengar kom bolagen och de rikaste hushållen till godo. Bush har under sin andra period givit de stora bolagen ytterligare 1 000 miljarder dollar i skattesänkningar. Den vanlige amerikanen har under tiden fått uppleva en stagnation av lönerna och minskat inflytande från fackföreningarna. Permanenta jobb och heltidssysselsättningar har övergått till mer osäkra anställningar. Miljontals välbetalda jobb har försvunnit genom neoliberal handel och utkontraktering till utlandet. USA har sedan 1990-talet raglat från en spekulativ bubbla till nästa - asiatiska skuldkrisen, dot-com bubblan, och husbubblan som blåstes upp genom de "frikostiga" 'sub-prime'-lånen. 'Sub-primelånemarknaden' har nu kraschat och dess effekter sprids till andra amerikanska kapitalmarknader. Varje bubbla 'botades' genom en expansiv monetär politik som styrdes från US Federal Reserve under Alan Greenspan. Detta var injektioner av pengar som avledde en spridning av likviditetskriser och kreditförluster. Men dessa temporära fixar löste inte problemet utan sköt bara upp krisen, med resultat att varje nödlösning ökade trycket i flaskan med allt större effekt Precis som på 1920-talet.
Ökad frihet för kapitalet
Federal Reserves politik har möjliggjort fortsatta spekulationer och som sidoeffekt har inkomstskillnaderna ökat i det amerikanska samhället. År 2006 hade de rikaste, 1% av befolkningen, tillgång till 22% av nationalinkomsten, samma förhållande som 1928. Med alla dessa pengar I sin hand fick de rika utrymme att spekulera. Kortsiktiga spekulationer gav mycker mer i vinst än mer seriösa investeringar och allt fler investeringar skiftades till spekulationsmarknaden från USA till de gryende marknaderna i Kina och Asien. Ovanpå denna växande obalans och 'de lätta pengarnas politik' kan fogas en tredje kritisk faktor när ett viktigt styrmedel, Glass-Stegal Act - som skulle motverka spekulationer och ekonomiskt missbruk - togs bort (1999). Man kan säga att det amerikanska finanskapitalet fick frihet att göra vadhelst det önskade och lägga sina spekulativa investeringar vart det än ville. Vi börjar nu se att konsekvenserna av en totalt avreglerad finansmarknad, okontrollerade finansiella omstruktureringar, accelerarnde löneklyftor och en tillåtande monetär politik kan bli en finansiell kris, recession och en hotande global instabilitet.
Det som också bidragit till dagens stora finansbubbla är de nya institutionella strukturer och finansiella medel som haft en närmast revolutionerande effekt, som uppstått genom användning av återförsäkringar av skulder så kallade derivat. Vad är då derivat?
Derivat
Derivat har egentligen inget eget inneboende värde. De får sitt värde genom andra verkliga tillgångar eller andra finansiella produkter. De kostar inget att producera. De kostar egentligen ingenting att distribuera eller försälja. Deras marknadsvärde beror i första hand på spekulativ efterfrågan och i mindre utsträckning på hur snabbt finansiella institutioner kan återskapa den ursprungliga finansiella tillgång (t.ex ett huslån) på vilka derivaten har utvecklats. Dessutom har derivat kunnat skapas på andra derivat i en obegränsad pyramid av spekultaiva finansiella erbjudanden. Som ett korthus har de staplats ovanpå varandra tills något av korten faller och drar alla de övriga med sig.
I den globala ekonomin finns idag 500 000 miljarder dollar i utestående derivat. Det är 10ggr mer än det globala BNP på 50 000 miljarder dollar/år. Världens rikaste investerare Warren Buffet har kallat derivaten "tidsinställda bomber för dem som handlar med dem och för det ekonomiska systemet " och "finansiella vapen för massförstörelse, som bär risker, nu latenta men potentiellt dödliga."
Subprime-lånen representerar en relativt liten landmina på denna derivatmarknad, men utgör ett viktigt element i CDO:er, 'Collateralized Dept Obligation'. Subprime-lånen representerar värdet på en verklig tillgång t.ex ett hus, till vilket lån har givits. Ett antal sådana lån har sedan packats ihop till ett paket -ett CDO, men varje enskilt lån har först delats upp i ett antal strimlor som sedan lagts in olika CDO:er. Varje CDO är alltså ett paket av strimlor från många olika lån, men även andra tillgångar både fiktiva och reella - t.ex. vinster från framtida biljettförsäljningar till sportevenemang eller royalties från en rockstjärna.
En del CDO innehåller något som heter ABCP (Asset Backed Commercial Paper). Företag som går knackigt och inte kunnat få kapital från andra källor har gått in på ABCP-marknaden för att undvika konkurs. Lånen har packats in i CDO-paket, som kan innehålla papper från skakiga företag och från osäkra subprime lån.
Bankerna levde ganska bekymmerslöst, i alla fall fram till sommaren 2007. De hade nämligen försäkrat sina CDO:er genom andra derivat som kallades CDS, Credit Debt Swap.
De skapade också något som kallades SIV, Secured Investment Vehicles, som kanske skulle kunna översättas som 'säkrade investeringsbärare'. En SIV kan beskrivas som en elektronisk skuggbank som sattes upp av stora banker som Morgan Stanley, Bear Stearns, Citigroup m.fl. Syftet var att få bort de potentiellt riskabla CDO:erna från bankernas balansräkning som granskas av U.S. Securities and Exchange Commission.
Hanteringen av alla dessa typer av derivat och försäkringar var en lönsam affär för bankerna. De tog en avgift för att utfärda en CDO, som sedan kunde avföras från bankens balansräkning och göra bankreserver tillgängliga för ny utlåning. De elektroniska SIVs kunde göra pengar på att märka och försälja CDOs, på att försäkra dem. Under åren 2004-2006 ökade de stora bankerna sina vinster med 20% årligen, när denna derivatmarknad exploderade.
Den grundläggande tanken I denna revoution av kapitalförsäkring har varit att sprida risker mellan olika aktörer. Risktagandet har periodvis varit mycket lönsamt - ju högre risk desto bättre förtjänst. Men i slutänden går det att se att istället för att sprida risker är det en smitta som spridits
Subprime - CDO -bubblan brister
När bankerna inte längre behövde försäkra sig om en låntagares soliditet genom kontantinsats och nogrann kreditprövning började USA-bankerna bevilja vad som cyniskt kallas 'Liars Loans', ljugarlån. De visste att personen ljög om sina krediter och inkomster för att få sitt drömhus, men de brydde sig inte. De sålde risken vidare så fort som bläcket torkat på lånehandlingen. Det var mer intressant att driva upp lånevolymen. En ny terminologi för sådana lån uppstod efter 2002. De kallades "NINA"-lån - No Income No Assets (Ingen inkomst, inga tillgångar).
- "Inget problem, herr Jones. Här har du 400 000 dollar till ditt nya hem. Ha det bra"
(F. William Engdahl)
Varför utfärdades så många subprime lån till personer som inte kunde accepteras för vanliga banklån och som inte skulle kunna fortsätta betala när betalningarna nådde normala nivåer?
Sedan 2003 fick de spekulativa inslagen allt större betydelse i den kapitalistisksa ekonomin. Kvantiteten av investeringar blev viktigare än kvaliteten på dem. Bankerna uppmanade huslånebolagen att producera fler lån oavsett kvaliteten på dem. Huslånebolagen uppmuntrade mäklarna att förmedla fler lån och mäklarna gjorde allt de kunde för att möjliggöra husaffärer. 2005 utfärdades subprimelån för 635 miljarder dollar, 2006 ungefär lika mycket. Den sammanlagda effekten var år 2007 mer än 1 000 miljarder dollar.
år 2006 hamnade subprime-lånemarknaden i fritt fall. Låntagarna kunde inte längre betala och antalet konkurser började öka. Sensommaren 2007 stod det klart att 2-3 miljoner låntagare skulle tvingas lämna sina hus. När värdet av dessa inteckningar sjönk, så sjönk också värdet av de CDOs där de var inpackade, men förlustens storlek blev svår att beräkna och det blev ocskå svårt att beräkna värdet av de samlingspapper av CDOs där de fanns representerade
I det här läget undrar en investerare hur mycket av deras investering som ligger under vattenytan. När de inte kan få något riktigt svar vill de sälja investeringen och få ut det som finns kvar. Men sent år 2007 fanns ingen marknad kvar för subprimes, så de som återstod var omöjliga att värdera. Ingen försäljning, inget pris, ingen möjlig värdering och inga cash. Investerare precis som bankerna och deras SIVs fastnade ihop i en dödssprial, oförmögna att köpa ut och därmed dömda att åka med till slutet.
Förlusterna på subprime-lånemarknaden värderas idag till runt 400 miljarder dollar. Bankerna har än så länge bara erkänt förluster på 60 miljarder dollar. Mer, mycket mer bankförluster kommer att visa sig under 2008. Men dessa förluster och nedskrivning av bankernas balansräkningar är bara en del av en större bild
I förbigående nämndes tidigare ABCP marknaden, där företag med osäkra förutsättningar kunde få lån och täcka sina förluster. Här fanns en process som ser ungefär likadan ut som subprimelånen. även denna lånemarknad är idag i stort sett död. När den nådde sin topp i augusti 2007 representerade den ett värde av 1 200miljarder dollar vid årets slut hade värdet sjunkit till 700 miljarder dollar. Juni 2008 beräknas 300 miljader dollar av dessa lån att förfalla, med stor risk för bankernas balansräkningar och som kommer ovanpå de förluster på 400 miljader dollar i subprimelånen
Många företag som hållits vid liv genom ABCP-lån kommer sannolikt att gå i konkurs. Värderingsinstitutet Moodys förutspår en 4-10 faldig ökning av antalet företagskonkurser under den närmaste framtiden.
Finanskrisen har snabbt spridits från subprime - till andra kapitalmarknader och den kommer nu att överföras till den allmänna ekonomin i USA med garanterad recession I USA under 2008 och expandera ut i den globala ekonomin 2009. vilket kommer att visas i nästa avsnitt.
Värdet av den totala volymen av CDOs i världen är enligt OECD 3 000 miljarder dollar. Men alla dessa papper innehåller inte subprimelånepapper. Hälften av dessa hålls av hedgefonder, en fjärdedel av banker och återstoden av förvaltare och försäkringsbolag
Från finansiell kris till recession
"Om en av dessa enheter (obligationsförsäkrare) inte klarar det, kommer sekundäreffekten att bli förskräcklig.
(Jamie Dimon, VD för JP Morgan)"
Jack Rasmus beskriver ganska ingående olika pappersmarknader som ligger under hot och vilka värden som riskerar att förloras på dessa. Det är 'junk bond market', LBO, och de bolag som försäkrar obligationer s.k monolines. Det handlar om ganska stora värden som ligger i riskzonen som framgår av tabellen. Detaljer om detta hoppas över här
I år har också den derivatbaserade 'credit default swap'-marknaden hamnat under press. Denna marknad som knappast fanns före 2002 har nu utestående krediter på 45 000 miljarder dollar. De flesta säkerheter på denna marknad finns i ett 'skuggbank'-system, skapat efter 2001, där bankerna parkerat riskabla tillgångar för att få bort dem från sina böcker, gömda för investerare och myndighetsgranskare (påminner om Enron-konstruktionen där de ansvariga dömdes och hamnade i fängelse.). Redan en normal omfattning av förlorad betalningsförmåga (1,25%) skulle leda till förluster på 250 miljarder dollar.
Den finansiella krisen skapar recession
Hur är då dessa finansiella förluster kopplade till en allt djupare recession I USAs ekonomi? Det korta svaret är att finansiella förluster har omedelbara konsekvenser. Förluster i de finansiella institutionernas balansräkningar måster återupprättas genom inflöde av nytt verkligt kapital. Om inte deta sker kan institutionerna själva gå omkull. Detta kan ske genom att låna från andra banker, från Federal Reserve eller vilket nyligen har skett från 'soverign welth funds' vilket är utländska regeringsägda investeringsfonder. Att låna från andra banker blir ett problem när banker inte längre litar på varandra, vilket skedde i slutet av 2007. Att låna från Federal Reserve har gått att göra till förmånliga villkor. Men lån från FED har hittills visat sig otillräckliga för att täcka alla förväntade förluster. På samma sätt har 'sovereign wealth funds' i Dubai och Singapore och andra skjutit in kapital i bankerna genom att bli delägare hos Merril Lynch, Citicorp och andra. Men de peningmängder här talas om är några få tiotal miljarder dollar, som inte ligger i närheten av de hundratals miljarder i förluster som befaras
Feds räntesänkningar höjer räntorna på de långa lånen?!
Med en prognos som visar massiva förluster och otillräcklig fondering, vill bankerna låna ut från de fonder de har nu, men de höjer räntorna till rekordnivåer. Vi talar inte om de kortfristiga lånen på 3-4% som Fed ger bankerna. Bankräntorna som erbjuds kunderna är långsiktiga och har räntor på 7-10% och ännu högre. När de långa räntorna höjs blir lånekostnaderna dyra för företag och konsumenter som vill köpa kapitalvaror och hem.
En accelererande recession gör bankerna oviliga att låna ut och företagen blir tveksamma till att låna. Det är bara de mest utsatta bolagen som vill låna till dessa höga räntor, vilket ökar risken för att de går under. Det ligger till grund för den 10-faldiga ökning som t.ex. Moodys prognostiserar. Färre investeringar och inköp ökar arbetslösheten, fler personer klarar inte sina bil-, kreditkorts - , studielån och kraften i recessionen ökar
Den psykologiska dimensionen
Processen kan sedan få en psykologisk dimension som förvärrar nedgången. Rädsla och osäkerhet över ökade bankförluster minskar förtroendet för banksystemet och minskad vilja att låna och låna ut. En annan psykologisk effekt uppstår när rädslan för förluster på subprime-marknaden spiller över till vanliga huslån och obligationer. Räntorna stiger och priserna på egendom dyker. Denna typ av deflation som sprider sig över marknaden är mer associerad till depression än recession.
Reducerade offentliga utgifter ökar trycket i recessionen
En annan risk uppstår när oron för obligationsförsäkrarna (monlines) växer och att CDSs inte kan täcka de väntade förlusterna och investerarna i växande antal överger även säkra kreditmarknader som muni-bonds som är försäkrade till halva sitt värde. Detta får statliga och lokala förvaltningar att reducera sina utgifter och de drar ner på anställningar och förmånar samt höjer skatter och avgifter vilket ökar trycket i recessionen.
Ökade räntor och skärpta lånevillkor
Ett tredje exempel uppstår när finansiella institutioner gör förluster ökar räntorna och lånevillkoren skärps både för privatpersoner och företag. Kreditkortsräntor stiger, bankerna höjer sina avgifter, studielånen blir dyrare och svårare att få. Och ett större antal konsumenter blir oförmögna att betala lånen.
Skattelättnader, räntesänkningar och fallande dollar
Skattelättnad
Federal Reserves monetära politik och den av kongressen beviljade skattelättnaden på 168 miljarder dollar är otillräcklig för att möta den pågående finansiella krisen och recessionen. Snabb deflation (priskollaps) sprider sig nu snabbt t.ex på husmarknaden, Detta är en konsekvens av den tidigare inflationen på fasta tillgångar som skapades av spekutlationsekonomin och som i slutänden skapar risk för en extraordinär deflation, där deflation är den större faran.
När skuldeflationen sprider sig från husmarknad till andra sektor av ekonomin börjar den verkliga krisen. Bolagen får ökade kostnader och kan inte få lån för att klara sin dagliga verksamhet. De blir då benägna att sälja ut sina produkter till underpris för att få in pengar - och en nedåtgående prisspiral kan komma igång - deflation. Förlusterna accelererar och det ger en tendens till ytterligare prissänkningar och personalminskningar. Stor arbetslöshet och deflation är varandras följeslagare. Det är åt detta håll USAs ekonomi nu är på väg.
Skattesänkningarna kan också visa sig ineffektiva. Först och främst är det företag som får en stor del av skattelättnaden och det kommer inte att påverka riktningen på recessionen. I en period av accelererande recession kommer inte lägre skatter att stimulera investeringar. De absorberas, men beslut om investeringar skjuts på framtiden och personalstyrkan minskar. En stor del kommer också att läggas utomlands och inte påverka förhållanden i USA, en trend som varit tydlig i flera år nu.
Bara en liten del av skatterabatten kommer att leda till nya inköp. Många konsumenter som är djupt skuldsatta kommer att betala av skulder. Kanske bara en tredjedel av dessa 168 miljarder dollar kommer att leda till ny konsumtion. Och denna kommer att motverkas av att stat och kommuner kommer att reducera sina utgifter och höja sina avgifter eftersom skatteunderlaget minskar och lånekostnader stiger. Innan valet 2008 kommer det att stå klart att det skattepaket som Bush-Kongressen beslutade var ett klassiskt exempel på 'för lite, för sent'.
Räntesänkning
Fed:s räntesänkningar på mer än 3% fram till mars 2008 har hjälpt upp bankernas sviktande lönsamhet, men har inte lyckats avvärja den större kreditkrisen och recessionen. Fed har inte lyckats kväsa krisens styrka eftersom de långa räntorna har stigit och fört ekonomin vidare in i recession. Det kan till och med vara så att Fed genom sina åtgärder har stimulerat recessionen. De sänkta räntorna har minskat dollarns värde med en ökad övergång från dollar till Euro och andra valutor som betalningsmedel för internationell handel, så den finansiella krisen utvecklar sig till en parallell valutakris - också det ett kännetecken för depression jämfört med recession.
Fallande dollar
Dollarns fall provocerar fram en annan spekulativ prisbubbla i form av hastigt stigande priser på handelsvaror - mat, råmaterial, metaller och olja. När dollarn faller har OPEC och oljeproducenterna i Mellanöstern höjt sina priser för att kompensera det förlorade värdet på sina investeringar i dollar. Oljan hamnar på över 100 dollar fatet. Konsumenterna i USA får minskad köpkraft, konsumtionen minskar drastiskt, recessionen får näring. Spekulanter på olja och handelsvaror driver upp priserna ytterligare, men tyvärr ger Fed:s åtgärder ytterligare näring till den här processen. Fed: s ansträngningar att motverka recessionen ger den bara ytterligar näring. Någonstans längs denna väg kommer Fed bli tvungna att sluta sänka räntorna. När detta händer kommer ytterligare en psykologisk effekt in i bilden, med en omfattande påverkan - det betyder att Fed visar att de inte kan göra någonting åt krisen.
Politik för minskade klyftor
Jack Rasmus anser att nya lösningar blir nödvändiga för att hantera krisen och recessionen. Han tror att det krävs en omfattande genomgång av Federal Reserve och en återreglering av den finansiella sektorn i USA. Han anser också att minskade inkomstklyftor i samhället skulle minska utrymmet för spekulativa excesser.
Recessionens scenario
Detta är vad Jack Rasmus ser som ett sannolikt förlopp av den amerikanska kreditkrisen:
- Många företagskonkurser och personalminskningar senare under 2008 och under 2009
- Banker och finansinstitut kommer att uppvisa fortsatt förluster
- Kollaps av en eller flera av de stora bankerna i USA som kommer att sänka börskurserna med ytterligare 20-30%
- Ytterligare nedgång av dollarn på 10-20%
- Fortsatta höjningar av priser på olja och handelsvaror när utrikesspekulanter fortsätter att dra fördel av USAs allt värre finans- och devalveringskris
- En deflation som sprider sig från hus och andra investeringar till varor och tjänster. USAs budgetunderskott hamnar över 700 miljarder dollar
- En allmän insikt att traditionella monetär - och fiskalpolitik är ineffektiv för att adressera problemet med den finansiella krisen och recessionen
Den som blir president 2009 kommer säkert att konfronteras med att även resten av den globala ekonomin tillsammans med USA glider ner i en gemensam nedgång
Läs Jack Rasmus orginaltext
Jack Rasmus orginaltext Del 1
Jack Rasmus orginaltext Del 2
F William Engdahl om 'The financial tsunami'
| 
