Iraksidan rapporterar:

Föreningen Iraksolidaritet höll ett seminiarium om "Massförstörelsen av städer i Irak" på ABF-huset i Stockholm 2 april 2006. Inbjudna talare var Muhamad Tareq, chef för studiecentret för mänskliga rättigheter och demokrati i Fallujah och dr. Entisar Ariabi från Al Yarmouk-sjukhuset i Bagdad.

Muhamad Tareq om Fallujah och Samarra

Muhamad Tareq jobbar med människorättsfrågor i staden Fallujah (350.000 invånare före kriget) i Irak. För att komma in sin egen stad måste han ha ett id-kort, men det är inte utfärdat av någon irakisk myndighet utan av '101 Marine Division'. Kanske ligger den utlovade demokratin extra långt borta från staden Fallujah, som utsatts för stor förstörelse av den amerikanska armén.

När de amerikanska trupperna ockuperade Irak 2003 och intog Bagdad ville ledningen för staden Fallujah agera smart för att rädda civila liv och skydda staden. De ville göra en 'deal' med amerikanerna, berättar Muhamad Tareq: "Om ni håller era trupper utanför staden kommer vi att se till att de inte blir attackerade". Trots detta gick de amerikanska trupperna in i Fallujah tre dagar senare, vilket utlöste folkliga demonstrationer. Amerikanerna öppnade eld och dödade ett antal demonstranter. Detta var början på en våldsspiral som slutade med att staden totalförstördes av den amerikanska krigsmakten.

När ett land ockuperas har befolkningen i ett land rätt att göra motstånd enligt folkrätten. Detta kan man göra antingen med fredliga medel eller som väpnat motstånd, säger Muhamad Tareq, som tycker det är viktigt att man skiljer på en sådan motståndrörelse och på terrorister som har andra syften. Han tycker inte att amerikanerna har gjort denna åtskillnad och de har inte heller dragit någon tydlig gräns mellan terrorister och civilbefolkning. Som exempel på detta berättar han om ett utegångsförbud som infördes i Fallujah redan från klockan 7 på kvällarna, enligt amerikanerna för att hindra terroristers verksamhet. Klagomålen på hur hårt detta drabbade de vanliga människorna bemöttes från den amerikanska befälhavaren med attityden ; -"All are terrorists".

Muhamad Tareq anser att dagens situation i Irak är en konsekvens av hur USA har agerat sedan landet ockuperades. I början av ockupationen fick tjuvar härja fritt och plundra alla offentliga byggnader. Den enda byggnad som USA då skyddade var oljeministeriet. Sedan upplöstes armén och landet blev i stort sett laglöst. Gränskontrollerna upphörde och öppnade dörren för terrorister från omgivande länder. Miliser organiserades inte för att skydda civilbefolkning utan för att skydda amerikanska soldater. Muhamad beskriver dem som en sorts livvakter för amerikansk trupp! Muhamad tror inte att det är amerikansk klantighet som skapat dagens situation utan snarare har kaos skapats avsiktligt för att göra en fortsatt amerikansk närvaro nödvändig.

Bombattentatet mot moskén i Samarra har ökat spänningarna mellan de shiitiska och sunnitiska grupperna. Frågan vem som genomförde sprängningen är ännu inte besvarad. Sprängningen var välplanerad och måste ha utförts av proffs - bara att placera ut laddningarna bör ha tagit timmar i anspråk. Natten före sprängningen höll amerikansk trupp en tät bevakning runt moskéen och lämnade området någon timme innan bomben utlöstes. Detta har väckt misstankar på amerikansk inblandning i händelsen med motivet 'söndra och härska' - tilltagande strider mellan shiiter och sunni skulle också öka styrkan i argumentet att USA måste stanna kvar för att rädda landet undan inbördeskrig.

Dr Entisar Ariabi berättar om en sjukvård i sönderfall

Dr Entisar Ariabi är farmaceut. När USA ockuperade Irak förestod hon ett apotek i Bagdad och där arbetade hon tills den dag då en man mördades utanför fönstret på apoteket. Då ville hon inte vara kvar där längre, och nu förestår hon den farmaceutiska avdelningen vid ett sjukhus i Bagdad. Hon vittnar om den irakiska sjukvårdens sönderfall

Iran-Irakkriget och Gulfkriget drabbade barnen i Irak på olika sätt. Perioden av FN-sanktioner förvärrade situationen - ända upp till 200 barn dog varje dag, säger hon. Den amerikanska ockupationen har gjort denna svåra situation värre än någonsin.

Bristen är stor på elementär utrustning för sjukvård som smärtstillande medel, steril operationsmiljö och mediciner. Epidemier härjar - kolera, polio och TBC. Sönderfallna avloppssystem kontaminerar dricksvattnet. Gravida mödrar är undernärda och när de ska åka till sjukhusen vågar de inte eftersom säkerhetsläget gör det alldeles för farligt. Förlossningar blir riskabla. Spädbarnsdödligheten ökar.

Vid de stora attackerna på städer som Fallujah har också sjukhusen attackerats, säger hon. Läkarna har misshandlats av de amerikanska trupperna. Varför? -"Ni ger vård till terrorister", säger den amerikanska militären. "Vi är läkare och behandlar dem som kommer till sjukhuset för vård och kan inte särskilja terrorister från civilpersoner," har läkarna svarat.

Städerna i Irak är ett slagfält med amerikanska trupper, miliser, maffia och poliser. "I Irak flyter floder av blod", säger Entisar,"det är vad USA fört till Irak." Hon vill att USA lämnar Irak och låter folket bygga sitt land själv. "Demokrati kan inte byggas med våld, det är en stegvis process", säger hon.

Kylskåpet i bårhuset är för länge sedan fyllt och alla lik måste läggs i högar. I staden Bagdad kommer varje månad 1600 nya lik.

Mitt i al Quaim finns en bro. Den förbinder stadens båda delar. Bron bombas av USA, skär ett snitt som separerar den ena delen från den andra. Den ena halvan av staden har nu inte längre tillgång till ett sjukhus. Men även sjukhuset har drabbats av förstörelse; en ny röntgenmaskin som precis hade levererats hann aldrig komma till användning innan den totalförstördes. Det här hände när staden skulle rensas från terrorister. Det verkar som om just vårdinrättningar av amerikanerna definierats som prioriterade mål, även små vårdcentraler har förstörts. Eftersom ambulanserna attackerades övergick man till att transportera de skadade på enkla kärror dragna av åsnor. Det hände att hela familjer utplånades, det gick inte att upprätthålla den dödes integritet, hela familjer begravdes gemensamt i en stor kista.

Entisar låter förbittrad när hon talar om Bush. "Bush säger att han kommit till Irak för att hjälpa kvinnorna, men vad är det för sorts hjälp?" Kvinnor har spärrats in i Abu Ghraib. Där har de våldtagits. I sin skam och förnedring har de smugglat ut meddelanden där de bett motståndsrörelsen att bomba Abu Ghraib.

I samband med fångskandalen i Abu Ghraib framkom att förnedring var ett viktig instrument för att bryta ner fångarna. Entisar berättar att detta tänkande även tillämpas på ett mycket grymt sätt vid raider mot privata hem. Mannen skjuts i axeln inför ögonen på familjen. Han slängs på golvet, soldatstövlar trampar på den skadade axeln. Mannen skriker och förnedras i sina anhörigas åsyn.

"Kriget har drabbat civilbefolkingen hårt och grymt, men världen håller märkvärdigt tyst", avslutar hon.

Några tankar
Att Entisar och Muhamad kom till Stockholm gav en sällsynt möjlighet att få höra direkta vittnesmål från personer som lever sina liv i krigets Irak. Vittnesmålen skapar viktiga frågor - men frågorna måste få ett svar, och där ligger en stor svårighet just nu. Ockupationsmakten tillåter till exempel ingen oberoende utredning av moskéspängningan i Samarra, antal civila dödsoffer etc.

Därför får man leva vidare med de viktiga frågor som Muhamads och Entisars vittnesmål väcker: - "Genomför USA ett systematiskt anggrepp på det civila samhället i Irak?" Finns ett strategiskt beslut att förstöra den civila infrastrukturen - att bomba och förstöra sjukhus och vårdcentraler, fördriva läkare, att förstöra vattenledningar, avloppssystem och eldistribution? Driver USA avsiktligt fram ett inbördeskrig? är den fortsatta ockupationen av Irak bara en lång härva av krigsförbrytelser?

Den irakiska journalisten Atwar Bahjat blev mördad när hon skulle rapportera om moskéspängningen i Samarra för al Arabiya. De västerländska journalister som trots allt vågar resa till Bagdad blir kvar på sina rum och ägnar sig åt det som Robert Fisk kallar "hotelljournalistik". De största tidningarna i Sverige ägnar sig åt lönsamhetsjournalistik - det är billigare och säkrare att sitta hemma i soffan och rapportera från Big Brother än att åka till Fallujah eller höra två vittnen på ABF-huset i Stockholm. Glädjande nog rapporterade P1:s Konflikt om dagen på ABF-huset.

Några länkar

Kontakt:
Har ni synpunkter på sidan är ni välkomna att skriva.
iraksidan@gmail.com

Stockholm, april 2006